Som ni kanske minns lämnade Johan Gärdin DNVGL, i slutet av augusti 2014 sin plats i vår processledning för att flytta till Kina och bli DNVGL’s Offshore Manager i Region Greater China. Här kommer en uppdatering från Johan om vad som händer i regionen inom olja&gas.
Det finns ett antal bloggare och andra som skriver om sina reflektioner från Kina, oftast ur ett ekonomiskt eller ‘antropologiskt’ perspektiv. Själv fortsätter jag den mycket informella Kinakrönikan med lite allmänt om offshoreindustrin i Kina under det senaste året. Det har inte förändrats så mycket sedan sist.
Vi sitter fortfarande och extrapolerar olika återhämtningsscenarier (är det V-shape? – glöm det; är det U-shape? – njaee; är det kanske bath-tub-shaped…?) men i verkligheten vet man inte mer än att det tar tid. De som nu uttalar sig verkar mer inne på 2018 än 2017 och oljepriset blir nog inte som det var till dess att det blir ett rejält gap mellan efterfrågan och tillgång. Med Iran med i spelet igen och med Kina som inte längre är i hejdlös tillväxt kan det ta ett tag.
Den kinesiska offshoreindustrin står och flämtar lite, ingen dager synes än beträffande problemet med de så kallade ”menlösa riggarna” som inga kontrakt har. Många väntar på att den kinesiska staten ska lösa problemet men det är långtifrån säkert att så sker. Den sedan länge aviserade White List som ska skilja levnadskraftiga offshorevarv från, ja de andra, kommer i oktober. Däremot är man villig att spendera utlandsvaluta på ett 350 MUSD lån till Brasiliens Petrobrás; inte utan baktanke och det finns varvsgrupper som förbereder sig på order på de FPSO som man av diverse skäl inte lyckats bygga med 100% Brasilianskt innehåll.
De större offshorevarven i Dalian och Yantai använder tiden för att ta fram nya eller förbättrade konstruktionslösningar och riggtyper; det är delvis ett sätt att sysselsätta sig men också för att behålla skärpan i väntan på bättre tider. Med den industriella muskulatur och finansiella styrka som Kina har, är det bara en tidsfråga om man ska dominera Korea och Singapore även i de mer avancerade segmenten. Det ar ungefär som de olympiska spelen: med Kinas resurser kan man i princip vinna varje gren, om de vill tillräckligt mycket.
Inom offshoreindustrin gäller det nu att ta ett sista – långt – steg fram till förmågan att komma med fullständiga leveranser hela vägen från koncept till driftsättning och installation. Man ser varvsdirektörer med en ny spänst i gången när de inser att de kan våga drömma om att vara världsledande i ordets rätta bemärkelse.
Tillbaka i dagens verklighet noterar man att orderintaget på riggar har, i stort sett, upphört sedan nyåret. Relativt många förfrågningar kommer och en del av dessa har säkert också nästan finansiering. Många rör sig om FPSO men också borriggar vilket är lite förvånande men kommer sig antingen av ’anti-cyklisk investering’ eller av att man har specifika kontrakt. Några kinesiska företag visar sig ha mycket pengar liggande och tycker att offshorebranschen verkar spännande… Det finns också ett visst lokalt behov av riggar som passar den kinesiska industrin och vars delar tillverkas 90% i Kina.
Det är få segment som inte berörs av neddragningar och avbrutna kontrakt, men somliga satsar nu på mindre jack-ups, s.k. lift boats, som är tänkta att användas för nödvändigt underhåll och förbättringar av existerande, åldrande fasta installationer, vilket passar oljebolagens nu så magra investerings- och rörelsebudget bättre än nya kostsamma äventyr. Typen har länge använts nästan uteslutande i strandvassarna runt Mexikanska Gulfen men nu lockar även internationell fart i Sydostasien, Mellanöstern (särskilt Iran) och Västafrika. Nya konstruktionsfirmor, rederier och varv radar upp sig och vi hoppas det inte slutar med en ny överetablering. Som vanligt är det de morgonpigga som tjänar pengar.